Min enfald

Ska uppenbarligen fira bröllop idag och tänkte pynta kortet med en dikt eller åtminstone några ord. Hur svårt kan det vara, tänkte jag och googlade.

Det var svårt och jag känner mig mordisk. Om man inte vill ha det vansinnigt rosa, blommiga, glittriga och åren som gått, ni nu varandra äntligen fått, nu väntar vi på smått, och lite lycka till det eller nått för er vandring på tuvor, ni åh, så puttinuttiga turturduvor, är man körd.

Bästa texten hittad hittills är "nu har de tvåfaldiga blivit enfaldiga". Det var ju fruktansvärt roligt.

Men jag ska inte klaga. I min släkt brukar trenden vanligtvis bestå av att bjuda in till begravning och det är ju ett tacksamt ombyte med lite annat. Men ändå. Jag ska till och med ha en blomma i håret. Det är ju lite jobbigt.

En bröllopsfest för de tu
snart kanske de glömt bort sitt jag och du.
Vi målar allt rosa
och pratar om barnslig prosa
hela natten lång
men jag hoppas på någon rolig sång.

Jag är faktiskt inte så bitter
mer än på allt detta rosa glitter.
Det är ju rätt käckt
med en fest med levande släkt.
Och bröllop är ju rätt sött
om jag dessutom får lite mat som smakar gôtt.

Men en dikt så puttinuttig
tycker jag känns futtig.
Men att ni förtjänar både glädje och lycka
det kan jag utan tvekan tycka.

Ordförstärkare

Jag tyckte det var så onödigt att ha massa pengar liggandes (nåja) så jag bestämde mig för att investera i en systemkamera och låter orden vila lite till dess att jag gjort den till vardag.

95-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

Etta på topplistan över mest sålda pocketböcker just nu är "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Den är rolig och handlar om precis om vad titeln inte alls mystiskt avslöjar, en hundraåring tröttnar på hemmet och bestämmer sig för att uppleva världen.

Ikväll kan "95-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" bli mer aktuellt och dessutom få ett av omslagshörnet vackert prytt av "en sann händelse".

För rätt som det var träffade mina kära hundar och jag Stefan med värmländskan som tyckte sig höra någon som ropade på hjälp. Och hade inte Stefan med värmländskan väldigt rätt, så säg.

En nätt 95-åring hade minsann bestämt sig för att ta en promenad bort från sin rehabavdelning och plötsligt sluta hinna med sig själv och således hamnat lite på rumpan. Stefan med värmländskan och min räddningspatrull bestående av mig själv, Busan med skallet och Tessa med blygseln förvandlar den nätta 95-åringen till Askungen när vi snabbt och lätt (nåja) tar på henne sina tofflor.

Stefan med värmländskan och jag fixar fin och färgglad skjuts med ljudeffekter samtidigt som halva kvarteret gör oss sällskap. Skjutsen kör vilse och räddningspatrullen och jag får snabbt och lätt springa upp en gata (jag springer alltså både snabbt och lätt till förmån för nätta 95-åringar). Den nätta 95-åringen ler med alla sina sju tänder och säger glatt att hon inte vet hur hon ska tacka oss. Inget att tacka för, det är sådant man gör för sina medmänniskor, säger Stefan med värmländskan. Mm, säger jag.

Halva kvarteret är de två kvinnorna i sina bästa år som med all sannolikhet tycker att Stefan med värmländskan är en väldigt ståtlig och stilig man med en klar känsla för vad man gör för sina medmänniskor. En sådan medmänniska som man gärna bekantar sig lite extra med. Står det sedan en liten assisterande räddningspatrull vid sidan om kan man ju låtsas som ingenting. Man skulle vara en manlig medmänniska, tänkte jag, då hade minsann damerna i sina bästa år uppskattat mig också.

Men Stefan med värmländskan, den nätta 95-åringen, räddningspatrullen och jag, det är vi som är gänget. Nu saknas bara en elefant eller två så kan ursprungsboken slänga sig i väggen.

Och jobbet det går också bra

Idag blev jag tipsad av en kund om att aldrig beställa en bärs i Norge. Haha, skrattade jag och erkände att jag faktiskt redan hade koll på att bärs är bajs och att det inte säljs i någon större bemärkelse ens i väst. För att kompensera det fina och användbara tipset sade jag att man heller aldrig ska satsa på att vara yr i Norge. Detta tips gavs utan vidare tanke på att jag i samma ögonblick också var tvungen att förklara för min 60-åriga dam till kund vad yr översätts till på norska. Tjaa, du vet, så där, ja, tänd, du vet, ehm, ja, sexuellt.

Det var inte mitt mest förutseende drag att lära 60-åriga damer hur man säger "kåt" på norska. Men hon hade kul. Folkbildning ska ju vara uppskattat.

Senare kommer en tysk kund in - och den nya grejen med tyskar är att de kan svenska, viss svenska. Och efter att ha avhandlat ett spännande samtalsämne rörande kuvert och porton kommer en fråga om jag alltid jobbar eller om det bara är över das semester (ja, das semester). Nej, nej, det är ju mest över semestern nu. Schtuderar du? Jo, jo, det gör jag ju. Vad?

Jaha. Den frågan är ju svår att förklara för dem med ett obegränsat svenskt ordförråd.

Va, säger han efter mitt yttrande av programnamn.

Och så kom det, min tyska täcker inte bara ein, das, kleine och lederhosen.

Politologi! Jag läser politologi! (Nåja, det gör jag visserligen inte, men nästan.)

Så säger han något om Angela Merkel på halvt tyska, halvt svenska, jag är körd och fastnar istället för att titta på hur hans näshår fladdrar så poetiskt med AC-vinden.

Men annars sägs jag vara rätt trevlig som butikspersonal.

Ett skådisliv i Ulricehamn

I brist på eget liv kan man - det vill säga jag - bli lite småfnittrig när sådana där med liv erkänt i media kommer in på jobbet. Den tredje Änglagårdsfilmen spelas in och Änglagården ligger i Ulricehamn - nåja, med omnejd. En film kräver skådespelare. Och skådespelare läser böcker. Jag säljer böcker. Jag säljer böcker skrivna av skådespelare till skådespelare. Och fjäskar in mig med att ge bort ett gratis bokmärke. Det borde väl räcka för ett tack i eftertexterna som rullar i slutet?

"Tack också till Johanna på bokhandeln som bidrog med bokmärke så vi kunde lägga ifrån oss böckerna utan att slita ut bokryggen och återgå till filmandet som gjorde denna film."

Istället för annat

Har ingenting att skriva, inget nytt att komma med och inget osedvanligt spännande att avslöja. Och det kändes som en så bra idé att skriva. På något sätt skulle orden få vara det som ger mig ordning, ro och tillfredsställelse, vara det som fyller mig i en annars alldeles för rutinmässig tillvaro. Men kanske inte ikväll. Ta tag i mig själv kan jag nog skjuta på. Om jag möjligtvis skulle vara lite vilse idag är jag förmodligen inte svårare att hitta imorgon. Eller dagen därpå. Eller möjligtvis nästa vecka.

Mellan chips och bröllop

Okej. Nu kan jag det här. Eller nej, egentligen kan jag det inte, inleveranser, faktureringar, vilken penna till vad och jo, nästan det mesta gör mig lite nervös. Men när alla andra pratar om sina nedräkningar till semesterveckorna, tycker jag att det är nog. Jag vill också. Jag vill också göra något nytt och något annat.

Och mest passar jag kassan och tipsar folk om att läsa Kallentoft, Jonasson och Gavalda. Och tänker på framtiden, ni vet, i en sådan där fruktansvärt seriös anda. Jag hade egentligen inga tankar på att gifta mig, tänkte att det verkar rätt överskattat och ansträngande att planera så mycket tillsammans med någon annan. Men tja, det var till det där kungabröllopet inträffade. Eller ja, till den där konserten kvällen innan bröllpet om man ska vara korrekt. En sådan vill jag också ha.

Och aha, tänkte mamma och jag när vi satt bänkade framför TV:n i smyg. I brist på homosexualitet borde det fortfarande finnas en chans att få en sådan konsert. Man kanske kan ta en prins på köpet för att få konserten. Mamma ville dock hinna fixa frisyren först. Innan bröllopet alltså.

Det blir kanske så. Mellan det att en kollega frågar kunden om han har chips och uppmanar honom att stoppa in chipset i vår nya kortmaskin (kan ju aldrig vara bra med chips för hårdvaran, men vad vet väl jag) medan den andra kollegan för femte gången förklarar för mig hur man räknar ut momsen på korten (jag har aldrig avskytt moms så mycket som nu när jag förstått att det inte bara är allmänt oförskämt utan även omänskligt ologiskt att räkna ut). Någonstans däremellan blir det lätt så att jag planerar min egen konsert (med ett prinsbihang) för att få lite ordning. För att påminna mig själv om att inte hamna i de rutinerna som inte ens var mina.

Men på min konsert vill jag ha med Kikki Danielsson. Och Postgirobygget.